Nyhetsbrev

Motta siste nytt fra Arbeidsliv i Norden med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
Du er her: Forside i I fokus i I fokus 2003 i Det ska löna sig att arbeta i Fattigdomsbekämpning i Norden
tema

Fattigdomsbekämpning i Norden

| Text: Gunhild Wallin, illustration Anne Mette Edeltoft

Alla ska helst arbeta – både för att arbetskraften behövs men också för att arbete, enligt det nordiska sättet att se, är källan till livskvalitet, självständighet och tillfredsställelse.

Därför handlar debatten om fattigdomen och de förslag som läggs, både om att skapa ekonomiska incitament för den enskilde att jobba och om att få företag och verksamheter att bli mer inkluderande. Gång på gång understryks i Norge, Danmark, Finland och Sverige att det alltid måste löna sig att arbeta och att det aldrig får vara mer lönsamt att leva på bidrag. Flera av de som forskat kring fattigdomens problematik är tveksamma till en sådan problemformulering. 

- Man överdriver problemet med att folk inte skulle jobba för att de inte tjänar på det. De flesta vill arbeta för att det ger mer respekt. Problemet är inte människors motivation för att arbeta utan hur vi kan öppna arbetsmarknaden för de som står utanför, säger John Andersen, professor vid Roskilde Universitet i Danmark.

Fattigdom

 

Dagens debatt om fattigdom och social utstötning har sitt ursprung i EU:s toppmöte i Lissabon i mars 2000. På temat ”att bygga ett nytt Europa för alla” enades man om att ”Antalet personer i unionen som lever under fattigdomsgränsen och är socialt utslagna, är oacceptabelt... Därför måste åtgärder vidtas för att på ett avgörande sätt försöka utrota fattigdomen.” 

Alla länder fick i hemläxa att formulera egna mål för kampen mot fattigdomen och även om Norge inte är med i EU är debatten om fattigdom i högsta grad aktuell, inte minst i samband med årets budgetförslag, där det anslås 335 miljoner norska kronor till åtgärder mot fattigdom. 

Den relativa fattigdomen 

Vad är då fattigdom i de nordiska länderna? Därom tvistas det och tolkningarna är många. I till exempel den svenska debatten förekom fattigdom överhuvudtaget inte mellan 60-talets slut och fram till mitten av 90-talet, men nu är temat åter på agendan. 

Det begrepp som oftast används är den så kallade relativa fattigdomen, som innebär att de som lever under 50 procent av medianinkomsten i ett land är att betrakta som relativt fattiga. - Vi har fått en restfattigdom som blir mer markant i förhållande till att majoriteten av befolkningen har fått det bättre. När flertalet hoppar upp blir upplevelsen av att stå utanför starkare. Vi har också en starkare konsumtionskultur idag, säger John Andersen vid Roskilde Universitetscenter. 

- Fattigdom är mångfacetterad och ser olika ut för olika grupper. Det är heller inget som syns utanpå, tvärtom. De som har det knappt försöker dölja, skydda och täcka upp för sina barn så att ingenting ska märkas. Man vill sända ut signaler om tillhörighet som ibland leder till konsumtionsval som framstår som irrationella, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid de svenska universiteten i Lund och Växjö.

Hur man väljer att definiera fattigdom ger stora skillnader i definitionen av hur många fattiga som finns. Själv använder han sig av begreppet ”låg inkomst- standard”, som baseras på Konsumentverkets och Statistiska Centralbyråns beräkningar av nödvändig baskonsumtion och lägsta godtagbara boendekostnader, relaterat till familjens inkomster. Inom EU talas däremot om relativ fattigdom, vilket innebär att de som har 50 procent under medianinkomsten betecknas som fattiga. Huruvida man kan leva på de 50 procenten eller inte är en öppen fråga, hävdar Tapio Salonen. 

- Man ska komma ihåg att alla försök att beskriva fattigdom är normativ. EU:s sätt att mäta är bra för jämförelser, men dåligt ämnat om ett land ska kunna förstå fattigdomens faktiska utbredning, säger han. 

Enligt hans sätt att räkna levde 296 000 barn i Sverige år 2000 i fattigdom. Visserligen minskar fattigdomen, men ännu är det fler barn som växer upp i fattiga familjer än i 1991. Och värst utsatta är barn med föräldrar av utländsk bakgrund. De löper fyra gånger så stor risk att växa upp i fattigdom, enligt Tapio Salonens forskning. 

En grundläggande syn som följt fattigdomen sedan 1500- talet och ännu i våra dagar, är kopplingen till arbete och moral. Ibland är det mer betoning på det ena, ibland på det andra, säger Tapio Salonen. Den utveckling han sett under åren är att det riktas allt starkare arbetskrav på de allra fattigaste, det vill säga de som är beroende av socialbidrag för sin överlevnad. Hållningen är att de ska aktiveras, inte nödvändigtvis i arbete utan i arbetslivsliknande aktiviteter. Man ställer villkor för bidrag och det blir en utveckling mot ”workfare”, istället för ”welfare”, utan att man vet om kraven är effektiva, anser Tapio Salonen. 

- Man gör skillnad på arbetslösa och arbetslösa. De som inte har arbetslöshetskassa blir hänvisade till socialbidrag och de aktiviteter som ordnas i sociala myndigheters regi, oavsett om de är verksamma eller ej. Passiva bidrag är inget alternativ, men betrakta de som är socialbidragsberoende som vilka medborgare som helst, till exempel genom att reformera arbetslöshetsförsäkringen, uppmanar Tapio Salonen. 

En av de centrala och återkommande teman i debatten kring arbetslöshet är att den leder till marginalisering och passivitet. Visst talas om företagens tendens till utestängning av vissa grupper men ofta diskuteras åtgärder som mer eller mindre indirekt lägger skulden för arbetslösheten på den enskilde själv. 

”Marginalisering og velferds-politikk” 

Men rykande färsk nordisk forskning ger en annan bild av verkligheten. Mellan åren 1998 och 2002 har ett trettontalet nordiska forskare från Danmark, Norge, Sverige och Finland, kommit fram till att det är den generella välfärden som är det absolut bästa sättet att undvika en marginalisering av de arbetslösa. Projektet har bland annat varit finansierat av Nordiska Ministerrådet. Resultaten kommer att publiceras i en engelskspråkig bok under nästa år, men redan i dagarna kommer den danska studien ut under namnet ”Marginalisering og velferdspolitikk” (Frydenlunds förlag) 

- Marginalisering kan avhjälpas genom generell välfärd. Det tämligen missvisande begreppet ”passivt stöd” skapar handlingsmöjligheter för den enskilde som därigenom kan upprätthålla ett normalt och aktivt liv, säger professor Jørgen Goul Andersen vid Aalborgs universitet i Danmark.

Utgångspunkten för boken har varit att det finns en starkt begränsad kunskap om vad som avgör om långtidsarbetslösa kommer åter i arbete och hur arbetslösheten påverkar deras trivsel och integration i samhället. 

- Vi kan se att de arbetslösa, om man bortser från allt annat, i stort sett är lika aktiva som alla andra i samhället och när de inte är det, så bottnar det huvudsakligen i ekonomiska orsaker. Så länge människor har ekonomiska resurser så har de i regel också förmåga att bemästra också svåra situationer. Människor sätter sig inte ner och rullar tummarna när de blir arbetslösa. Därför finner vi inga belägg för att man genom att göra livet svårt för de arbetslösa hjälper dem att komma igång, säger Jørgen Goul Andersen.

 Arbetslöshet har ofta förbundits med isolation, men det finns inget stöd för detta i forskningen. Jørgen Goul Andersen poängterar att de undersökt cirka 80-85 procent av de långtidsarbetslösa, det vill säga normalgruppen, och inte fokuserat på de mest marginaliserade. Och i den gruppen är slutsatsen glasklar. Ekonomiska incitament är inte verksamma för att få igång människor i arbete. I så fall ska det vara av dimensionen giljotin eller jackpot. Några hundra kronor hit eller dit påverkar överhuvudtaget inte motivationen att söka arbete.

Varför kommer då långtidsarbetslösa i arbete igen? Det handlar mindre om kvalifikationer än man trott och mer om informella kontakter. Något av det mest effektiva är privata jobbförmedlingar som skapar ett möte mellan arbetssökande och arbetsgivare. Forskningen visar också att man undervärderat de lång tidsarbetslösa, som varken saknar självtillit eller är så svaga som de tenderar att betraktas som. 

När konjunkturen vände i Danmark på 90-talet kom många i arbete som hade betraktats som oanställningsbara. Ett incitament för aktivt arbetssökande är att det finns möjlighet att få jobb, visar forskningen. Överhuvudtaget är det fel att hänvisa till arbetslösa som en grupp, det är en mycket heterogen samling individer, hävdar Jørgen Goul Andersen. 

Några drastiska nordiska skillnader visar inte de nordiska jämförelserna. Däremot skiljer sig den nordiska länderna vad gäller att få långtidsarbetslösa i arbete, väsentligt från resten av Europa. Särskilt intressant är det att jämföra med USA och England som har de incitament som även de nordiska politikerna allt oftare nämner, nämligen lägre bidrag och låga minimilöner. Men trots att de nordiska länderna hittills hållit fast vid relativt höga minimilöner och generella trygghetssystem, så har de ändå varit mera framgångsrika än USA och Storbritannia i att få de lägst utbildade i arbete – och vi är också i Norden bättre på att undvika att de långtidsarbetslösa varken passiviserats eller marginaliserats mer än i andra länder. Tvärtom. 

- På ett eller annat sätt har vi gjort något rätt i de nordiska länderna, säger Jørgen Goul Andersen förnöjt.

Nyhetsbrev

Motta Arbeidsliv i Norden gratis med e-post. Nyhetsbrevet utkommer 9 ganger i året.

(Påkrevd)
h
This is themeComment