Kommer plattformsföretagen kunna passa in i den nordiska modellen?

Att andra sysselsättningsformer än fast anställning på heltid har blivit vanligare är ett faktum. Enligt Europeiska kommissionen har mer än hälften av de nya jobb som har tillkommit de senaste tio åren varit så kallade atypiska anställningar, det vill säga deltidsanställningar, behovsanställningar, visstidsanställningar etc.

Även andelen ”beroende egenföretagare” ökar, framhöll Mark Keese från OECD vid konferensen om Framtidens arbetsliv som nyligen hölls i Stockholm. Det är personer som kallas egenföretagare, men som rätteligen är arbetstagare eftersom de i praktiken arbetar under samma förhållanden som sådana. OECDs siffror visar en kraftig ökning från 2010 till 2015, bland annat i Sverige och Norge, även om det är från låga nivåer.

En annan tendens är att allt fler människor blir mångsysslare. De kan ha anställningar hos fler olika arbetsgivare eller kombinera anställning med egenföretagande eller påhugg på digitala plattformar som Uber, Foodora och Hilfr. För en del av dem är mångsysslandet nödvändigt för att de ska kunna försörja sig.

Tendenserna kommer att fortsätta

De här tendenserna kommer sannolikt att fortsätta.

Plattformsekonomin förväntas bidra till en fortsatt ökning av egenföretagande och tillfälliga arbeten. Poängen med att anlita en egenföretagare i stället för att anställa någon är att uppdragsgivaren slipper alla de skyldigheter som ligger på en arbetsgivare. Egenföretagare omfattas inte av kollektivavtal, de har inget anställningsskydd och omfattas inte av regler om arbetstid och arbetsmiljö för att ta några exempel. Inte underligt då att uppdragsgivaren gärna vill klassa den som ska utföra arbetet som egenföretagare, och att exempelvis Uber på inga villkor vill medge att företaget är förarnas arbetsgivare.

Tekniken driver även på utvecklingen mot behovsanställningar/timanställningar hos vanliga arbetsgivare, påpekade TCO:s samhällspolitiske chef Samuel Engblom vid konferensen. Den gör det lättare både att räkna ut när under veckan/dygnet/dagen efterfrågan på företagets tjänster kommer att vara som störst, och att med mycket kort varsel kalla in exakt så många personer som behövs vid varje tid.

Enligt Mark Keese är fyra politiska åtgärder särskilt viktiga för att anpassa arbetsrätten till det nya arbetslivet:

• att ge bättre riktlinjer för hur man definierar vem som är arbetstagare;
• att minska drivkrafterna för att ta upp nya sysselsättningsformer;
• att åstadkomma en bättre avvägning i bevisbördan mellan arbetstagare och arbetsgivare när man ska avgöra om någon är arbetstagare eller inte
• och att säkerställa att den som utför arbete får rättvist betalt.

Otillräckligt socialförsäkringsskydd

Utvecklingen gör också att en allt större grupp av människor inte har ett fullgott socialförsäkringsskydd. Det gäller särskilt arbetstagare med atypiska anställningar och egenföretagare. Socialförsäkringarna har i första hand utformats för arbetstagare med tillsvidareanställning på heltid och har inte förnyats i takt med utvecklingen mot andra sysselsättningsformer. Ett typiskt exempel är egenföretagarna som ofta inte får vara anslutna till arbetsskadeförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Andra, exempelvis människor med atypiska anställningar, omfattas i och för sig formellt, men har i realiteten svårt att uppfylla de villkor som gäller för att de ska få ut några förmåner från försäkringen.

Problemet har uppmärksammats av Europeiska kommissionen som nyligen föreslog att ministerrådet ska anta en rekommendation om hur medlemsländerna ska modernisera sina system för socialt skydd vid arbetslöshet, sjukdom, föräldraskap, arbetsolyckor och yrkessjukdomar, funktionsnedsättning och åldrande, så att de erbjuder ett ”fullgott” skydd. Med det menas, enligt kommissionen, att det ska ges i god tid och vara tillräckligt för att upprätthålla en rimlig levnadsstandard, att det utgör en lämplig ersättning för förlorad inkomst och att det förhindrar att den försäkrade hamnar i fattigdom.

Håller ”den nordiska modellen”?

En fråga som indirekt berör både arbetsrätten och socialförsäkringarna är om arbetsmarknadens parter kan spela samma roll för regleringen av arbetslivet i framtiden som de gör i de nordiska länderna idag. Kommer fackföreningar och arbetsgivarorganisationer att kunna anpassa sig till den nya verkligheten? Kommer tyngdpunkten mellan kollektivavtalsreglering och lagstiftning att förskjutas? Håller ”den nordiska modellen” som vi känner den?

I forskningsprojektet ”The future of work: Opportunities and challenges for the Nordic models” vid Fafo Institutt for arbeidslivs- og velferdsforskning studerar ett 30-tal forskare just nu både dessa frågor och de utmaningar utvecklingen innebär för de arbetsrättsliga regelverken i de nordiska länderna. Projektet finansieras av Nordiska ministerrådet och ska vara klart år 2020. Forskarna hoppas då kunna komma med idéer både om hur lagstiftningen kan utvecklas och reformeras, och om hur den nordiska modellens förmåga att förena tillväxt, effektivitet och rättvisa i arbetslivet ska kunna vitaliseras.

Första kollektivavtalet med plattformsföretag

Att räkna ut den nordiska modellen tycks i varje fall vara för tidigt. I april i år slöt städplattformen Hilfr ett kollektivavtal med det danska fackförbundet 3F, det första någonsin som gäller ett plattformsföretag.

Avtalet innebär att Hilfr tar på sig ansvar som arbetsgivare och att städarna blir arbetstagare efter 100 timmars arbete genom plattformen – om de inte själva väljer att fortsätta som ”frilansar”. De får en timlön på minst 141,21 danska kronor och har rätt till sjuklön, semesterlön och pensionsförmåner. Avtalet innehåller också regler om uppsägningstider ifall Hilfr eller städaren vill avsluta anställningen.

Kollektivavtalet har prisats som ett bevis på att den danska modellen för arbetsmarknadsrelationer kommer att vara användbar också på framtidens arbetsmarknad. Men det har också mötts av kritik från företrädare för bemanningsbranschen, som menar att det strider både mot juridiken och mot den danska modellen och lämnar städarna i ett juridiskt ingenmansland. Enligt de arbetsrättsliga lagarna kan man nämligen inte själv välja om man ska behandlas som arbetstagare eller frilans – om man uppfyller vissa kriterier är man arbetstagare, vare sig man vill eller inte.

3F framhåller att kollektivavtalet än så länge ett pilotavtal är som löper från den 1 augusti 2018 och som ska utvärderas av parterna efter tolv månader.

Kanske börjar plattformsföretagen så smått ta till sig kraven på att de ska ta ansvar för arbetsförhållandena i deras verksamheter. Ubers talesman i Danmark, Kristian Agerbo, har till exempel nyligen sagt att Uber, som har varit borta från den danska marknaden i ett år, vill ”återvinna förtroendet i Danmark”.

”Vi har erkendt, at en tilbagevenden samtidig betyder, at vi anlægger en ny tilgang i vores virke og finder løsninger på spørgsmålene omkring skat og arbejdsvilkår for chaufførerne, der bruger vores service», skrev Agerbro till danska Altinget den 17 maj.

Hur det ska gå till återstår att se.